Jag ramlade av en slump över lite forskning runt CFS - kroniskt trötthetssymtom.
I en studie kunde man konstatera att 50 % av de sjuka hade för små binjurar, vilket påverkar hela det endokrina systemet.
Ytterligare en studie visar på att när man gör synachtentest så kan man jämföra ATCH responsen och att den i gruppen med CFS är förhållandevis låga, trubbiga svar på ATCH, detta påvisas i två olika studier. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/15058215/
Man har hittat bevis för störning i hypotalam-hypofysen-binjureaxeln hos patienter med kroniskt trötthetssyndrom. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/1659582/
Nästa studie visar på att en stor grupp av de med kroniskt trötthetssymtom har bla ett lägre värde generell i dygnsurin mätning av kortisol. Efter ytterligare kontroller så syns trubbiga svar hos de kroniska sjuka människorna när man tittar på HPA axeln. När lågdos kortison sätts in förändras de kroniskt tröttas symtom och då det gjordes en dubbelblind studie kunde man se att placebo inte förändrade något. När lågdos kortison sattes in så förändrade symtomen precis som provsvaren.https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/11502777/
Och så fortsätter de studier som finns inom området, de stärker bevisen för att det finns en påverkan i det endokrina systemet. Varför tittar jag på det här? Jag precis som forskarna ser så många liknande symtom på binjurebarksvikt och då blev jag nyfiken på om det kunde hänga ihop på något sätt. Och det gör det. Frågan är om man idag tar det enkla provet och gör det enkla synachtentestet. Kan det vara så att många ligger på gränsen och därför avslutas utredningen runt det endokrina och det får fortgå år efter år tills kroppen inte orkar mer och man har ett kroniskt trötthetssymtom som jag upplever att läkare idag har svårt att förstå.
Kanske behövs det en ny tvärgenomvetenskaplig behandling där man inkluderar endokrinologer och där man faktiskt kan börja med de 2 enkla proverna, morgonkortisol och dyngsurin kortisol. Vid gränsvärden går man vidare i vanlig utredning men är mer noggrann när man utvärderar alla prover. För uppenbarligen är det många forskare som ser kopplingen. Och hur man mår utan tillräckligt med kortisol, det är detsamma symtom som kroniskt trötthetssymtom har enligt diagnos.
Det är många i facebookgruppen som börjat sin sjukdomsbana med just utbrändhet, nä hä, den gick inte över, nu måste vi fundera över kronisk trötthets syndrom. Allt förändras när man tar de enkla proverna man kan ta på hur kortisolet ser ut i kroppen.
Många ligger i gränslandet? Om man utredde det mer noggrant, skulle man då kunna se en början på ett kroniskt trötthetssymtom om man tillämpade forskarnas syn på prover. Där skiljer sig resonemanget väsentligt. Det tittar på hur snabb respons man har i synachtentest. I en utredning tittar man bara på stegring och vart man ligger utifrån referens. Är det möjligt att man skulle kunna förhindra att människor drabbas av syndromet om man tillämpade det man mäter i studierna, för allt finns redan tillgängligt på sjukhusen.
Nästa fråga är, har binjurarna krymt eller har vi fått en genmutation som gör att vissa individer föds med mindre binjure. Det jag kan läsa mej till så är det ganska lätt att mäta binjurens storlek. Men så vitt jag vet så sker det enbart när man misstänker någon form av missbildning, cysta, tumör.
Skulle man kunna spara människolidande genom att tidigt i ett utbrändhets stadie titta på dessa delar. Och så vitt jag vet så blandas endokrinolog aldrig in även om man ligger och balanserar strax över referensgränserna. Missar man där? Kan man kanske undvika stora människolidanden, samhällskostnader och uppnå en bättre levnadsnivå genom att tidigt screena för detta. Alla endokrinmottagningar har verktygen. De lättaste proverna finns tillgängliga på varenda mottagning oavsett specialitet.
Det är tråkigt att höra att människor går så långt att de tvingas acceptera att livet är mer eller mindre slut sittandes i rullstol när läkarna äntligen tar det första lilla provet. Och vips förvandlades ett kroniskt trötthetssymtom till en sekundär binjurebarksvikt. De som balanserar på gränsvärden kan man bespara ett enormt lidande om man använde sig av endokrinologernas kunskap och att endokrinologerna inser att det kanske inte bara handlar om att titta på om binjurarna svarar till referens utan att man måste vara mer noggrann i sin tolkning av svaren, då det kan finnas en mindre binjure och att trubbigheten i provsvaren är av vikt att tolka om man läser stuiderna.
Bara lite tankar efter en studie som dök upp i Google. Och det märkliga är att dom är gamla. Kunskapen borde ha spridits vid det här laget. Det är inget nytt under solen om man tittar på datumen.
