Den biologiska klockan tickar taktfast
med finstämda kugghjul. Och den vill
ogärna ruckas. Men dagens 24-timmarssamhälle går emot vår inre rytm som styr
när på dygnet vi mår bäst av att äta.
Levande organismer har anpassats till återkommande skiftningar i ljus och mörker över dygnet och året. Det har varit nödvändigt att under ljusa, fruktbara perioder lagra energi inför perioder av mörker och energibrist. Däggdjur anrikar fettväv eller samlar mat i förråd inför vinterns matbrist.
När dagsljuset minskar om hösten reagerar tallkottkörteln med ökad produktion av melatonin [1]. Serotonin används som substrat. När serotoninnivån i hjärnan sjunker stimuleras aptiten. Dygnsvariationer i bl a serotoninnivån styr aptiten från natt till dag hos normala individer. Ett antal kliniska blodparametrar, t ex kolesterol, triglycerider, vitamin D och vitamin E, uppvisar årstidsvariationer; hur stora dessa är kan bero på ålder [2].
Adaptability to the influence of the circadian patterns of our planet was thus a conditio sine qua non life and it is apparent that all organisms have incorporated and retained in their genetic make-up this essential circadian periodicity [3].
Ljusets betydelse omnämns i Första Mosebok, där Gud sade att »på himlavalvet skall ljus bli till, och de ska skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år«. Under 1700-talet systematiserade Carl von Linné och andra vetenskapsmän observationer av cykliska fenomen inom växt- och djurriket. Dygnsrytmens betydelse för fysiologiska processer har under 1900-talet studerats inom biologi, medicin och neurovetenskap [4, 5], inom yrkes- och socialmedicin [6-8] och i mer begränsad omfattning inom nutrition [9-13]. Inom kronofarmakologi har dygnsrytmens inverkan på farmakokinetik och cirkadiska variationer i biologiska markörer och sjukdomsutbrott studerats [14].
Kronobiologi studerar hur dygnsrytmen styrs Vad gäller mat, måltid och hälsa har inverkan av dygnsrytm och sömn dock inte fått något genomslag i forskningsintresset. Nutritions epidemiologi, näringsrekommendationer och folkhälsopolitiska mål fokuserar alltjämt på livsmedelsval, näringsämnen och fysisk aktivitet. Under senare år har två populärvetenskapliga böcker [15, 16] och en populärvetenskaplig artikel [17] publicerats med syfte att belysa hur hjärnan och dygnsrytmen påverkar ätande och metabolism. Rytmer hos levande organismer studeras inom vetenskapen kronobiologi [4].
En rytm (oscillation, cykel, periodicitet) är en sekvens av händelser som upprepar sig själva över tid i samma ordningsföljd och med samma intervall. En övergripande mekanism kontrollerar rytmerna.
Det cirkadiska systemet (dygnsrytmen) hos människa är ett hierarkiskt system med nucleus suprachiasmaticus (SCN) i hypotalamus som överordnad klocka över ett antal klockgener i olika celler. Rytmen i SCN stärks och ställs av soltid och aktiviteter i kroppen.
SCN integrerar extern och intern information och koordinerar de rytmiska aktiviteterna hos perifera oscillatorer för samordning av beteende och autonoma och endokrina funktioner.
Förståelsen för hur klockgener medverkar till att påverka näringsförsörjningen på molekyl-, cell- och systemnivå har ökat markant från mitten av 1990-talet [18, 19].
Dygnsrytmen påverkar kroppens energihomeostas och relaterade fenomen, t ex variation i aptit, substratutnyttjande och kolhydratmetabolism under dygnets faser [12, 20, 21].
Störd dygnsrytm kan ge ohälsa Ätande och sömn på oregelbundna och fel tider skapar en intern desynkronisering i kroppens rytmicitet. Störda, asynkrona biologiska rytmer pekas ut som bidragande orsak till metabola syndromets komponenter, t ex insulinresistens, typ2-diabetes, hypertoni, hyperlipidemi och fetma [20, 22- 24], och till ett försvagat immunsystem. Flera forskare menar att skiftarbete och oregelbundna arbetstider orsakar en markant riskökning för metabol ohälsa och hjärt–kärlsjukdomar [25-27].
Andra forskare menar att dessa samband är svåra att klargöra i epidemiologiska studier. Socioekonomiska faktorer inverkar. Det kan vara svårt att mäta skiftarbetets effekt på hälsotal i epidemiologiska studier, eftersom de som håller sig friska och stannar i skiftarbete under många år är selekterade och inte representativa för hur arbetsformen påverkar hälsan, s k healthy workereffect.
Experimentella studier visar att postprandiala effekter och glukosmetabolism varierar över dygnet och att nattätande är en metabol riskfaktor [10-12]. Djurförsök visar att risken för missfall, metabol kapacitet, kondition, hälsa och levnadslängd påverkas av huruvida dygnsrytmen är stabil eller störd [28].
Sammantaget äventyrar levnadsvanorna i 24-timmarssamhället hjärnans förmåga att upprätthålla en biologisk rytmicitet med förutsägbara, rytmiskt återkommande måltider och händelser som är i fas med kroppens metabola tillstånd [29]. Inomhusvistelse, nattarbete och brist på fysisk aktivitet medför att den endogena rytmen påverkas av svaga tidgivare (zeitgebers, entrainers) eller tidgivare vid fel tidpunkt.
Många forskare menar att störd dygnsrytm bidrar till den snabba utvecklingen av fetma, typ2-diabetes, hjärt–kärlsjukdom och andra vällevnadssjukdomar. Kaskadeffekter av störd dygnsrytm är bidragande orsaker också till cancer, reproduktionsproblem, inflammatoriska tillstånd, ätstörningar, nedstämdhet och depression [22, 24, 28, 30-34]. Jetlag – den biologiska rytmen har satts ur spel Den biologiska dygnsrytmen upplevs som »självklar« innan den rubbas av nattarbete, skrikande spädbarn, transkontinentala resor eller åldersförändringar i hypotalamus i mellanhjärnan, varifrån rytmer i temperatur, ätande, fasta och sömn utgår [7, 35].
I dessa situationer känner vi tydligt effekter av att de inre klockorna i kroppen, hjärnan och periferin kommit ur fas med omvärldens astronomiska och sociala rytmer. Det är inte så konstigt, eftersom sömn, vakenhet, aptit, mättnad, urinproduktion, kroppstemperatur, mental prestationsförmåga, hormonsekretion och många andra fenomen är kopplade till dygnsrytmens tidgivare.
Människans endogena, medfödda cirkadiska (efter latinets circa diem, som betyder »ungefär en dag« [13, 18, 32]) 24-timmarsrytm är i genomsnitt 24,18 timmar [36]. Den kan vara betydligt kortare eller längre, vilket märks först när den får löpa fritt från de yttre tidgivare som driver rytmen till synkronisering med det astronomiska dygnet.
Anpassning till en ny tidszon kräver 1–2 dagar per timmes tidsskillnad. Anpassning till nattarbete blir ofullständig, eftersom vi inte helt kan undvika att yttre tidgivare motarbetar anpassning. Sömnbrist ökar risken för övervikt Sömnrubbningar stör dygnsrytmen och energiomsättningen. Ett antal epidemiologiska studier visar att kort sömn har sam
Levande organismer har anpassats till återkommande skiftningar i ljus och mörker över dygnet och året. Det har varit nödvändigt att under ljusa, fruktbara perioder lagra energi inför perioder av mörker och energibrist. Däggdjur anrikar fettväv eller samlar mat i förråd inför vinterns matbrist.
När dagsljuset minskar om hösten reagerar tallkottkörteln med ökad produktion av melatonin [1]. Serotonin används som substrat. När serotoninnivån i hjärnan sjunker stimuleras aptiten. Dygnsvariationer i bl a serotoninnivån styr aptiten från natt till dag hos normala individer. Ett antal kliniska blodparametrar, t ex kolesterol, triglycerider, vitamin D och vitamin E, uppvisar årstidsvariationer; hur stora dessa är kan bero på ålder [2].
Adaptability to the influence of the circadian patterns of our planet was thus a conditio sine qua non life and it is apparent that all organisms have incorporated and retained in their genetic make-up this essential circadian periodicity [3].
Ljusets betydelse omnämns i Första Mosebok, där Gud sade att »på himlavalvet skall ljus bli till, och de ska skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år«. Under 1700-talet systematiserade Carl von Linné och andra vetenskapsmän observationer av cykliska fenomen inom växt- och djurriket. Dygnsrytmens betydelse för fysiologiska processer har under 1900-talet studerats inom biologi, medicin och neurovetenskap [4, 5], inom yrkes- och socialmedicin [6-8] och i mer begränsad omfattning inom nutrition [9-13]. Inom kronofarmakologi har dygnsrytmens inverkan på farmakokinetik och cirkadiska variationer i biologiska markörer och sjukdomsutbrott studerats [14].
Kronobiologi studerar hur dygnsrytmen styrs Vad gäller mat, måltid och hälsa har inverkan av dygnsrytm och sömn dock inte fått något genomslag i forskningsintresset. Nutritions epidemiologi, näringsrekommendationer och folkhälsopolitiska mål fokuserar alltjämt på livsmedelsval, näringsämnen och fysisk aktivitet. Under senare år har två populärvetenskapliga böcker [15, 16] och en populärvetenskaplig artikel [17] publicerats med syfte att belysa hur hjärnan och dygnsrytmen påverkar ätande och metabolism. Rytmer hos levande organismer studeras inom vetenskapen kronobiologi [4].
En rytm (oscillation, cykel, periodicitet) är en sekvens av händelser som upprepar sig själva över tid i samma ordningsföljd och med samma intervall. En övergripande mekanism kontrollerar rytmerna.
Det cirkadiska systemet (dygnsrytmen) hos människa är ett hierarkiskt system med nucleus suprachiasmaticus (SCN) i hypotalamus som överordnad klocka över ett antal klockgener i olika celler. Rytmen i SCN stärks och ställs av soltid och aktiviteter i kroppen.
SCN integrerar extern och intern information och koordinerar de rytmiska aktiviteterna hos perifera oscillatorer för samordning av beteende och autonoma och endokrina funktioner.
Förståelsen för hur klockgener medverkar till att påverka näringsförsörjningen på molekyl-, cell- och systemnivå har ökat markant från mitten av 1990-talet [18, 19].
Dygnsrytmen påverkar kroppens energihomeostas och relaterade fenomen, t ex variation i aptit, substratutnyttjande och kolhydratmetabolism under dygnets faser [12, 20, 21].
Störd dygnsrytm kan ge ohälsa Ätande och sömn på oregelbundna och fel tider skapar en intern desynkronisering i kroppens rytmicitet. Störda, asynkrona biologiska rytmer pekas ut som bidragande orsak till metabola syndromets komponenter, t ex insulinresistens, typ2-diabetes, hypertoni, hyperlipidemi och fetma [20, 22- 24], och till ett försvagat immunsystem. Flera forskare menar att skiftarbete och oregelbundna arbetstider orsakar en markant riskökning för metabol ohälsa och hjärt–kärlsjukdomar [25-27].
Andra forskare menar att dessa samband är svåra att klargöra i epidemiologiska studier. Socioekonomiska faktorer inverkar. Det kan vara svårt att mäta skiftarbetets effekt på hälsotal i epidemiologiska studier, eftersom de som håller sig friska och stannar i skiftarbete under många år är selekterade och inte representativa för hur arbetsformen påverkar hälsan, s k healthy workereffect.
Experimentella studier visar att postprandiala effekter och glukosmetabolism varierar över dygnet och att nattätande är en metabol riskfaktor [10-12]. Djurförsök visar att risken för missfall, metabol kapacitet, kondition, hälsa och levnadslängd påverkas av huruvida dygnsrytmen är stabil eller störd [28].
Sammantaget äventyrar levnadsvanorna i 24-timmarssamhället hjärnans förmåga att upprätthålla en biologisk rytmicitet med förutsägbara, rytmiskt återkommande måltider och händelser som är i fas med kroppens metabola tillstånd [29]. Inomhusvistelse, nattarbete och brist på fysisk aktivitet medför att den endogena rytmen påverkas av svaga tidgivare (zeitgebers, entrainers) eller tidgivare vid fel tidpunkt.
Många forskare menar att störd dygnsrytm bidrar till den snabba utvecklingen av fetma, typ2-diabetes, hjärt–kärlsjukdom och andra vällevnadssjukdomar. Kaskadeffekter av störd dygnsrytm är bidragande orsaker också till cancer, reproduktionsproblem, inflammatoriska tillstånd, ätstörningar, nedstämdhet och depression [22, 24, 28, 30-34]. Jetlag – den biologiska rytmen har satts ur spel Den biologiska dygnsrytmen upplevs som »självklar« innan den rubbas av nattarbete, skrikande spädbarn, transkontinentala resor eller åldersförändringar i hypotalamus i mellanhjärnan, varifrån rytmer i temperatur, ätande, fasta och sömn utgår [7, 35].
I dessa situationer känner vi tydligt effekter av att de inre klockorna i kroppen, hjärnan och periferin kommit ur fas med omvärldens astronomiska och sociala rytmer. Det är inte så konstigt, eftersom sömn, vakenhet, aptit, mättnad, urinproduktion, kroppstemperatur, mental prestationsförmåga, hormonsekretion och många andra fenomen är kopplade till dygnsrytmens tidgivare.
Människans endogena, medfödda cirkadiska (efter latinets circa diem, som betyder »ungefär en dag« [13, 18, 32]) 24-timmarsrytm är i genomsnitt 24,18 timmar [36]. Den kan vara betydligt kortare eller längre, vilket märks först när den får löpa fritt från de yttre tidgivare som driver rytmen till synkronisering med det astronomiska dygnet.
Anpassning till en ny tidszon kräver 1–2 dagar per timmes tidsskillnad. Anpassning till nattarbete blir ofullständig, eftersom vi inte helt kan undvika att yttre tidgivare motarbetar anpassning. Sömnbrist ökar risken för övervikt Sömnrubbningar stör dygnsrytmen och energiomsättningen. Ett antal epidemiologiska studier visar att kort sömn har sam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Om någon känner sig felaktigt behandlad i denna blogg. Lämna meddelande på sidan så kommer felaktigheter att behandlas. Ni andra, lämna gärna förslag på ämnen ni vill veta mer om.