Låg kortisolproduktion vid kronisk stress

Exponering för stress påverkar hela det neuroendokrina systemet. Till en början leder stress till en ökad produktion av kortisol, men vid långvarig stress minskar produktionen av kortisol ? ett av kroppens viktigaste hormon.

Våra biologiska stressreaktioner är konstruerade för att vi ska klara av fysiska hot och stress. Stress är inte något negativt i sig, men om stressreaktionen pågår i månader och kanske år och individen inte får tillfälle att återhämta sig kan olika skadeverkningar uppstå.
Det är välkänt att det finns ett samband mellan stress och olika sjukdomar som hjärtinfarkt, ryggproblem och depression. Men det har varit svårt att hitta den biologiska kopplingen mellan stress och somatisk sjukdom och forskningen har främst varit inriktad på den akuta stressen.
Med ny kunskap kan de biologiska konsekvenserna av att leva under stress följas bättre och man vet idag att många av kroppens regleringssystem kan komma ur balans av långvarig stress.
Den vanliga uppfattningen är att kronisk stress i likhet med den akuta stressen resulterar i en ökad produktion av kortisol i binjurebarken. Senare års studier har dock visat att exponering för långvarig stress till slut leder till en mycket låg insöndring av kortisol över dygnet.
Det har blivit allt mer klart att den så kallade HPA-axeln (hypothalamus-hypofys-binjurebarksaxeln) har en central roll i samspelet mellan stress och sjukdom.

Central funktion
Kortisol är ett av kroppens viktigaste hormon med ett stort antal effekter som idag bara delvis är kända. Man vet att höga halter av kortisol kan resultera i bukfetma, hypertoni, åderförkalkning, typ 2-diabetes, depression och försämrat immunsystem. Det har till och med visats att en störd kortisolmetabolism kan ha betydelse för utvecklingen av reumatoid artrit.
Störningar i HPA-axeln kan också orsaka nedsatt sekretion av könssteroider och tillväxthormon. Proportionen mellan kortisol och könssteroider och tillväxthormoner är viktig för den perifera insulinkänsligheten och fettmassan. Preliminära forskningsresultat tyder också på att förändringar i HPA-axeln kan minska känsligheten för leptin och därmed orsaka stressätning med övervikt som följd.
Produktionen av kortisol sker i binjurebarken som i sin tur styrs av signaler från hjärnan (från hypotahalamus via hypofysen). Systemet slås på när vi utsätts för stress och hämmas när halten av kortisol blir hög i blodet. Kortisolnivåerna varierar även under dygnet med högre värden på morgonen och lägre på kvällen.

Mätningar i saliv
Men det är inte lätt att utvärdera HPA-axelns funktion och aktivitet. Enstaka analyser av kortisol i serum är inte till någon större hjälp på grund av dygnsvariationen. Upprepade kortisolmätningar i blod ger inte heller en riktig bild, eftersom nålsticket i sig kan vara stressande.
Därför har Per Björntorp, Roland Rosmond och medarbetare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utvecklat en metod med kortisolmätningar i saliv. Saliv innehåller fritt, biologiskt aktivt kortisol och kan enkelt mätas under en vanlig arbetsdag.
De har gjort en studie på 600 personer som valdes ut slumpvis, hälften män och hälften kvinnor. Idag är resultaten för den del av studien som gäller män klar, medan den del som gäller kvinnor håller på att bearbetas.
 Samtliga män var födda 1944 och resultaten visade att det finns starka samband hos de som har en förändrad HPA-axel med hormonbrist, bukfetma, förhöjda kolesterolvärden och hypertoni. De som hade en normal HPA-axel med höga morgonvärden och normal dygnsvariation var också betydligt friskare i dessa avseenden.
? Resultaten visar hur viktig HPA-axelns funktion är för hälsan, säger Roland Rosmond. Det verkar också som om det sker en gradvis förändring till den utslätade HPA-axelfunktionen med en parallell ökning av andra sjukdomstillstånd.
Normalt går både ökningen och sänkningen av kortisolhalterna relativt snabbt när vi utsätts för stress. Men när stressen upprepas oftare och oftare blir svängningarna mindre, ökningen av kortisol går långsammare och det blir svårare att stänga av kortisolproduktionen när den väl kommit igång. Då stiger också den genomsnittliga halten av kortisol över dygnet. Men när det har gått riktigt långt sjunker kortisolhalten och ligger konstant mycket lågt med väldigt små svängningar.

Utbrända system
Kan man då säga att en sådan person är utbränd?
Roland Rosmond använder inte gärna uttrycket utbränd. Han ser stress som ett stimuli som påverkar människan och är mer intresserad av vad som händer i kroppen när man har blivit exponerad för stress.
? Utbrändhet är ett psykologiskt begrepp mer än ett fysiologiskt, säger han. I det kroniska stresstillståndet kan man möjligen säga att systemen är utbrända. En lång rad förändringar har resulterat i att systemet inte kan fungera som det ska.
Hur stora är möjligheterna att med rätt behandling reparera systemet så att det återgår till normala funktioner igen?
? Det vet man inte idag, säger Roland Rosmond. Det är naturligtvis lättare att reparera ju tidigare man går in, däremot är det mer tveksamt vid kronisk stress. Det mesta talar för att det då är irreversibelt. Man vet till exempel att personer som överlevt förintelsen fortfarande efter 40 år har störd funktion i HPA-axeln.

SSRI stabiliserande effekt
Från terapeutisk synpunkt öppnar de ökade kunskaperna nya möjligheter. Idag behandlas de olika symtomen och sjukdomarna som stressen leder till symtomatiskt ofta med flera olika läkemedel som följd.
Hormonell substitution med könssteroider och tillväxthormon har visat goda effekter vid tillstånd med kronisk stress, men det är inte något som kan användas mer allmänt än. Att sänka den perifera kortisoleffekten ytterligare innebär en risk när kortisolnivåerna redan är låga, menar Roland Rosmond.
? Det som har visat bäst resultat hittills är behandling med SSRI. Studier visar att de har en stabiliserande effekt på kortisolutsöndringen så att de som har för låga halter får ökade nivåer efter behandlingen och de som har för höga värden får sänkta nivåer, säger han.
Behandling av störningar i HPA-axeln förutsätter först och främst en korrekt diagnos. Rubbningar i regleringen av olika stresshormoner kan i framtiden bli ett viktigt hjälpmedel för att ställa diagnos på olika tillstånd. Det är till exempel stor skillnad på kortisolnivåerna vid depression och vid kroniskt trötthetssyndrom. Mätning av kortisolhalter i saliv gör det möjligt att på ett ganska enkelt sätt följa dygnsrytmerna hos olika individer.
Det är en utmaning för forskningen att ta reda på vad som händer i kroppen vid kronisk stress. Först måste man få upp ögonen för problemet, menar Roland Rosmond.
? Visserligen har stressforskare länge varnat för den här utvecklingen, säger han. Men det är först när man ser att antalet sjukskrivningar stiger som man har börjat ta det på allvar.
Ytterst är det naturligtvis en politisk fråga. Det känns fel att medicinera folk när det egentligen är samhällsutvecklingen det är fel på. Men i det korta perspektivet måste man försöka hjälpa den enskilde individen som är drabbad.  

KÄLLA