Dr Lam är en väldigt klok dr i USA, så jag läser alltid då och då på hans sida. Jag hittar alltid något intressant och något att lära mej där.

Adrenal fatuige (binjureutmattning, i USA) är en term som tillämpas på en samling icke-specifika symptom som trötthet, ångest, ledvärk, sömnlöshet, hypoglykemi, depression, nervositet, sömnstörningar och matsmältningsproblem som presenteras hos en annars frisk person med normala laboratorietestresultat. Över 50 procent av vuxna lider av binjureutmattning vid ett eller annat tillfälle i sitt vuxna liv. De flesta återhämtar sig utan att veta att de hade binjuretumattningssydrom, men en minoritet misslyckas med att återhämta sig, och ett mindre antal fortsätter bara att förvärras.

I sin värsta form kan en person vara utmattad och oförmögen att fungera.Termen uppträder ofta i folkhälsoböcker och på alternativa medicinwebbplatser. En internetsökning av orden "binjure utmattning - adrenal fatugie" ger över 2,4 miljoner resultat, med söktrådar som sträcker sig från Mayo Clinic till Hormon Foundation och alternativa hälsoforum.

Vad som är klart är att för de allra flesta konventionella medicinläkare, andra än de framtänkande, finns detta tillstånd inte och det är inte riktigt. Men för de allra flesta av de drabbade är detta tillstånd väldigt verkligt, och det kan verkligen vara ganska försvagande.

Hur är det möjligt att en sådan utbredd dysfunktion som genererar så mycket pågående intresse bland allmänheten åsidosättas av många av världens mest briljanta och välutbildade läkare?

Hur förklarar man den kognitiva besvär bland de flesta konventionella medicinläkarnas bedömning att binjureutmattning inte existerar, medan den verkliga erfarenheten hos många drabbade är oförmåga och oförmåga att utföra ett normalt jobb?

Kliniska vs subkliniska sjukdomstillstånd

Åttio procent av de vanligaste orsakerna till dödsfall i åldersrelaterad sjukdom är kardiovaskulär sjukdom, stroke och cancer.

Dessa degenerativa sjukdomar får en början år innan yttre symtom är detekterbara. Till exempel tar den genomsnittliga cancer över ett decennium att utvecklas innan en en sjukdom kännsvid eller kliniskt bryts ner för att forskas på.

En livstid av dålig näring, stress och miljöförorening så reduceras det cellulära skyddet, reparation och ersättning mao - själva grunden för hälsan. Läs mer om detta på homeopathusets blogg. ELISABETS SÖDERSTRÖMS BLOGG

Utifrån kan man se ut som normal och hälsosam enligt traditionella standarder. Men med invändiga med cellulära skador som genom föroreningar belastar kroppen dagligen, pga bla stress och cellulär oxidativa processer, i kombination med endogena och exogena fria radikaler som vi utsätts för från en tidig ålder.

Vid 50 års ålder är skadorna från fria radikala attacker så mycket som 30 procent av vårt cellulära protein.

Lyckligtvis har kroppen endogena självreparations mekanismer. Annars borde jag och många med mej vara döda. Denna reparationsmekanism är dock inte 100 procent effektiv. En skada som reparerats kan leda cellulär mutation och slutligen organdysfunktion. Binjureutmattning som i slut ändan leder till binjurebarkinfussiens kan vara resultatet av sådan kontinuerlig belastning över tid.

Moderna laboratorie- och provsvarsmetoder är långt ifrån perfekta och saknar känsligheten för att plocka upp tecken tillräckligt tidigt för att varna oss för överhängande fara tyvärr, därför kan alternativa metoder vara mycket användbara om man tror sig ha binjureutmattning och inte passerat gränsen för sjukdom, då självklart också måste söka läkarhjälp. Här saknas det gamla doktorsvertyget - anamnes - man frågar patienten en massa och man får berätta hur det varit, symtom mm.

Modern medicin med sina många tester har ett enormt värde när symptomen blir katastrofala och bristande systemfel är uppenbart - när bröstsmärta uppträder eller hjärnfunktionen sänks eller en samling av symtom uppträder.

Fram till dess förstärker normala aktuella testresultat helt enkelt ( vår förnekelse och tro på att läkarvetenskapen har alla svar) att de flesta vuxna som ser sig friska, trots att det i praktiken redan ingått ett subkliniskt tillstånd av åldrande med flera sjukdomar etablerade men inte möjliga att identifiera med dagens fysiska undersökning eller laboratorietester.

Dessa progressiva subkliniska sjukdomstillstånd innefattar referensgränser och där omkring för sköldkörtelsjukdomar, gränsen för normal binjurefunktion och hormonell obalans, minskad leveravgiftningskapacitet (här kommer levern in igen), minskad gastrisk assimilationspotential, metaboliska obalanser och sockerintolerans. De är främst främmande för konventionellt utbildade västerländska läkare som enbart lär sig att tänka i form av bevisbar patologi för att definiera sjukdom. Så klart så hittar man undantag, och de undantagen tar man väl hand om och släpper inte taget om.

Sjukdomens kontinuitet

Det är inte ovanligt att kunna vara allvarligt sjuk och symptomfri och ha normala laboratorievärden men att inte känna sig frisk.

Obduktionsstudier av de som dog av plötslig död från hjärtstillestånd har upprepade gånger visat en stor andel med friska kärl och helt normala laboratorietester, och det är lite av en gåta varför dess människor gick bort alldeles för tidigt, de anses i obduktionen som friska.

Hälsa innefattar i praktiken ett fullständigt välbefinnande; ett kontinuum som sträcker sig från allvarlig sjukdom i ena änden till optimal hälsa i andra änden. Varje kronisk sjukdom uppvisar ett liknande kontinuum. Konventionell medicin tenderar att stämpla en person som sjuk när de överstiger tröskeln för normala laboratoriereferens baserat på data som härrör från allmän befolkningsstatistik. och inte individ. Är vi alla verkligen så lika? 

Till dess att man passerar tröskeln anses alla vara friska. Detta är ett all-eller-ingenting-tillväga gångs sätt. Allt eller inget! 

Kroppen är inte som en på och avknapp som vänder sig inte från normal en dag till att bli abnormal nästa. Tyvärr är allt som däremellan allmänt ignorerat. Framstegen för förebyggande medicin som en medicinsk specialitet strävar efter att fånga sjukdomen i sitt subkliniska tillstånd och ta itu med dessa subkliniska förhållanden långt innan de blir allvarliga och man passerar gränsen för sjukdom.

Addisons sjukdom/sekundär binjurebarksinfussiens/PCOC/Chusings syndrom mm

Konventionell medicin och dess syn på binjureutmattning som i stor utsträckning ses som en myt har faktiskt en grundläggande validitet. Ur sitt perspektiv är det bara ett sjukdomstillstånd när det gäller att binjurarna inte fungerar av olika anledningar och med olika ursprung i kroppen. Endera är det fel på själva binjurarna eller så påverkas binjurarna av något utanför dem. Man delar upp den i sjukvården som primär och sekundär binjurebarksinsufficiens.  Sen har man underdiagnosen utifrån ICD (diagnossystemet världen använder sig av)PCOS, Chusings syndrom och andra sjukdomar som har en direkt påverkan på vår kortisolproduktion. 

Både konventionell medicin och läkare och alternativa medicinare erkänner binjurebarksinsufficiens som en verklig sjukdom som diagnostiseras genom blodprov bla. Addisons sjukdom påverkar 4 av 100 000 personer.  Livslång steroidersättningsterapi (kortisonbehandling, ersättning för kortisol, kortison - hydrokortison, prednisolon etc, de kommer i ett eget inlägg) krävs vanligtvis. Diagnosen diagnostiseras efter väldefinierade protokoll och rutiner inom sjukvården. Som sagt, då har proverna påvisat sjukdomen redan.

Binjureutmattning?

Binjureutmatttning erkänns av naturläkare och utfövare av funtionell medicin för att indikera en mild form av binjurebarksinsufficiens där vanliga laboratorietester är normala men en person är symptomatisk. Det kallas också av en mängd andra namn, inklusive sekundär binjurebarksinsufficiens.

Modern medicinsk praxis är starkt beroende av laboratorietester och andra diagnostiska förfaranden som på ett mekaniserat sätt för att bekräfta och diagnostisera eller kontrollera frånvaro av sjukdom.

Vilket annat tillvägagångssätt kan anses skäligt. Betydelsen av att ta en detaljerad historia och erkänna den unika karaktären hos varje kropp som den centrala grunden för att komma fram till någon diagnos, det har blivit en snabb  förlorad del hos dagens unga läkare. De gamla rävarna har dock fortfarande kvar den sunda delen att ta en ordentlig anamnes på patienten, vilket är oerhört vägledande. 

Det har ersatt av en överremittering på laboratorietester. Det fungerar ganska bra för akut sjukdom, eftersom den kliniska presentationen är väldigt framträdande och påvisar snabbt förändringar. För de kroniska tillstånd är denna laboratorietmåttsmodellen mindre än idealisk. De flesta, om inte alla, utvecklas kroniska tillstånd genom ett subkliniskt tillstånd som nämnts ovan. I detta tillstånd finns symtom närvarande men alla relevanta laboratorieresultat ligger inom normala gränser. Därför bör man vara noga med att berätta sin egen historia för sin läkare, oavsett om denne vill höra eller inte.

I bästa fall fungerar laboratorieresultat för att hjälpa läkare att bedöma de kliniska sjukdoms tillstånden. Det var aldrig utformat för att ersätta en detaljerad historia och goda kliniska färdigheter. Inom den nuvarande medicinska ramen för tänkande betyder normalt helt enkelt avsaknaden av identifierbar sjukdom, vilket framgår av laboratorietestresultat inom ett statistiskt intervall som definieras matematiskt. Gränsen för vad som anses vara normalt eller onormalt bestäms av population och inte individ. Det är därför en ofullkomlig vetenskap, man tappar den viktigaste delen, hur individen mår. Som människa så känner man sin kropp i 99,9%, och man märker när något är galet någonstans, varför söker man annars läkarhjälp?

Denna metod för medicin är i stort sett ofullständig gällande alla kroniska tillstånd. Problemet är uppenbart! Enbart beroende av laboratorietestning som det slutgiltiga diagnostiska verktyget är en felaktig modell som tappar det viktigaste. Å ena sidan mår många människor inte bra men har normala testresultat (Hypo 2 som ex). Patienten får höra att inget är fel och skickas  sedan hem med ett dåligt mående. Å andra sidan kan det vara för sent då proverna visar på en sjukdom. Resultatet är detsamma: patienter lider onödigt.

Binjureutmattningsdiskussionen

Låt oss undersöka den grundprincip som används av naturligt orienterade läkare för att stödja sin bedömning om att binjureutmattning är på riktigt.

Binjurarna, som alla andra organsystem, är föremål för dysfunktion på grund av inneboende svaghet eller yttre föroreningar när som helst under vårt liv (Bla vad vi stoppar i munnen). Binjurarna utsöndrar över femtio hormoner och är i stor utsträckning ansvarig för att hjälpa kroppen att hantera stress (vilka kommer i ett annat inlägg). De flesta av dessa hormoner minskar efter att ha nått en topp i 20 års åldern. Den gradvisa nedgången i hormonhälsan är oacceptabel, särskilt gällande binjurarna (de är så viktiga att vi kan dö om de inte fungerar som de ska). Enligt naturläkare är utmattning oftast små mängder i de tidiga stadierna av binjureutmattning. En god natts sömn eller en kopp kaffe är vanligtvis allt som krävs för att återvinna förlorad energi.

Om fysisk eller känslomässig stress förblir hög och kroppen inte får/kan vila och återhämta sig. Då ökar takten i binjurarnas dysfunktion. Mjuk hud, oregelbundna menstruationscykler, låg libido, hypoglykemi, lågt blodtryck, sömnlöshet och letargi är tecken på interna systemuppdelning på den subkliniska nivån. Den gradvisa nedgången av sköldkörtelhormon leder till hypothyroidism; dysfunktion i sockerreglerande hormoner, såsom insulin, leder till metabolisk obalans; obalanserad östrogen leder till en myriad av hormonellt känsliga tillstånd, inklusive endometrios, PCOS och fibrocystisk bröstsjukdom; en minskning av kortisol leder till låg immunförsvar och frekvent sjukdom, försämrad hypoglykemi, lågt blodtryck, sömnlöshet, trötthet och ångest. 

Eftersom binjurarna utgör ett av kroppens främsta hormonella regleringscentrum, kommer det inte som någon överraskning att de med inneboende binjuresvaghet är mest drabbade. De som har upplevt känslomässigt trauma som barn, överdriven fysisk ansträngning, stora operationer och upprepade graviditeter är särskilt sårbara. Här har jag lärt mej att vara noga i mitt yrke, som socialsekreterare så läkarundersöks barn när de placeras. Och det är vi handläggare som skriver remissen, och vi har även rätt att skriva remiss för barn och föräldrar om de samtycker i en utredning. Där har vi inom Socialtjänsten möjlighet att lägga till det där lilla ordet S-kortisol, urininsamling under ett dygn, speciellt för de barn som utsatts för svåra övergrepp, oavsett natur av övergreppet. Vi uppmärksammar det och det finns i journaler hos både läkare och Socialtjänst. Det kan vara en ledtråd en vacker dag, det vet man aldrig. Och när det gäller barn är det extra viktigt eftersom kortisolbrist hämmar barnets psykiska och fysiska utveckling. Tillväxthormoner försvinner och utvecklingen hämmas. Där kollegor, där har vi möjlighet att påverka!

Varje kronisk sjukdom inklusive hypertoni, hypotyroidism och diabetes utvecklas genom ett kontinuum från normal till svår i ett graderat tillstånd över tiden. Baserat på sunt förnuft är det troligt att milda dysfunktioner i binjurarna existerar oavsett namn dom får. Det är viktigt att notera att medan binjureutmattning kanske kan förklara de symtom som uppstår, kan det ofta inte helt förklara alla symptom som presenteras av patienterna alla gånger. Det kan finnas andra villkor som kliniskt visar sig som en utmattning, men den underliggande grundorsaken är INTE binjurarnas svaghet. Här kan man ställa sig frågan hur det ligger till med hela gruppen, och det är många människor, med diagnosen utmattningsdepression?

Orsaker till binjureutmattning ur ett naturmedicinperspektiv

Enligt naturläkare är binjureutmattning i stor utsträckning orsakad av stress, antingen känslomässigt eller fysiskt (inre eller yttre spelar ingen roll, kroppen reagerar likadant på bägge). Teorin är att dina binjurar inte kan hålla i takten med kraven på evigt kamp eller flystress och de hormonella krav som aktiveras av våra stressorer. Som ett resultat produceras otillräckliga hormoner och utmattning är resultatet. Konventionell medicin ser inga vetenskapliga fakta för att stödja teorin om att långvarig psykisk, känslomässig eller fysisk stress påverkar binjurarna negativt, vilket leder till vanliga symptom på utmattning och trötthet, då säger läkarna.. som till mej, socialsekreterare, ja, jag förstår att du är trött och utmattad.

Konventionell medicin erkänner att symptom på utmattning är verkliga, men insisterar inte på att binjuredysfunktionen spelar en roll så länge som prov på morgonkortisol är ok, även nedre referens. Här är läkarna olika, kloka läkare håller koll och följer upp ett kortisolprov eller hormonella prover som ligger runt referensramen.  Med andra ord tror de att de symptom som berättas av patienterna är verkliga, och att orsaken ligger utanför binjurarna, psykiatriskt är det många personer som ligger på gränsen och svajar får till svar. Diagnosen av binjureutmattning är således ogiltig och finns inte. I stället vänder de sig till andra syndrom som har liknande kliniska presentationer, som depression, kronisk trötthetssyndrom och fibromyalgi. Binjureutmattning avvisas som en möjlighet. Det som är intressant är att dessa andra diagnoser själva betraktades som ogiltiga av konventionell medicin för inte allt för många år sedan.

Sammanfattning - dr Lam är oroad över att den konventionella medicinen inte erkänner binjureutmattning för att det inte går att mäta i provsvar. Han saknar den gamla formen som läkare använde sig av. Anamnes - man får berätta vad som hänt över tid och läkaren tar sig tid och ställer frågor. På BUP satte jag av 1.5 timme för att föräldrarna skulle kunna berätta om barnet från graviditet fram tills idag. Vem får ett sånt långt läkarbesök idag? Dr Lam utövar funktionell medicin och har specialiserat sig på binjurar och hormonsystem.

Källa: Dr Lam