KORTISON I KORTHET

 

Det finns egentligen två typer av kortison. Ett som bildas i kroppen och ett syntetiskt som används som läkemedel.

Hormonet upptäcktes i slutet av 1930-talet av den amerikanske forskaren Kendall, en upptäckt som gav honom Nobelpriset i medicin 1950.

Kroppens eget kortison är ett inaktivt förstadium till stresshormonet kortisol. Kortisol tillhör i sin tur en grupp livsviktiga hormoner som kallas glukokortikoider. Dessa påverkar kroppen på många olika sätt. De ökar exempelvis tillförseln av energi till hjärna och muskler vid fysiska och psykiska ansträngningar. När kroppen utsätts för stress, exempelvis i samband med en infektion eller operation, ökar frisättningen av kortisol vilket är en förutsättning för att kroppen ska överleva.

Glukokortikoiderna har också en dämpande effekt på immunsystemet.

På gott och ont

En långvarig brist på kortison leder till Addisons sjukdom eller binjurebarkinsufficiens, och om den inte behandlas leder den till döden.

Kortison i form av läkemedel är syntetiska substanser som liknar kortisol och har samma effekt som det kroppsegna kortisolet.

När kortison började användas som läkemedel under 1940-talet betraktades det till en början som en mirakelmedicin eftersom det hade en kraftig anti-inflammatorisk effekt. Personer med svår ledgångsreumatism kunde exempelvis resa sig från sin rullstol och börja gå. Men snart stod det klart att de höga doser som användes gav svåra biverkningar, exempelvis en ökad risk för diabetes och benskörhet och patienterna blev mer infektionskänsliga. Det krävdes sedan flera årtionden av forskning innan kortison kunde bli det effektiva läkemedel det är i dag.

Dämpar

Det som händer när kroppen tillförs kortison är att läkemedlet fäster sig vid en cell vilket startar olika reaktioner i cellens arvsmassa. Vissa gener stimuleras samtidigt som andra hämmas eller stängs av helt. Till de gener som stängs av hör de som bildar inflammatoriska ämnen. På så sätt dämpas den inflammatoriska processen.

De kortisonpreparat som används vid astma eller allergiska näsbesvär ges oftast med hjälp av en inhalator. Kortisonet dämpar inflammationen i luftrören och näsans slemhinna vilket i sin tur minskar symtomen.

Liten risk

Kortison är ett mycket effektivt läkemedel och studier visar att regelbunden användning bland annat minskar antalet astmaanfall och förbättrar lungfunktionen. Risken att dö i ett astmaanfall minskar också.

Eftersom kortisonet verkar lokalt kan det användas dagligen under lång tid samtidigt som risken för biverkningar är liten.
Till de biverkningar som kan visa sig hör irriterad och lättblödande slemhinna i näsan, heshet och svampinfektioner i munhålan. Risken för svamp minskar om patienten sköljer munnen med vatten efter inhalationen.

Vid eksem ges kortison som salva. Även salvan verkar lokalt vilket minskar risken för biverkningar.

Kortison används också vid allvarliga och livshotande allergiska reaktioner. Det ges då som tabletter eller intravenösa injektioner under en kort tid. Den korta behandlingstiden gör att risken för biverkningar även vid dessa tillfällen är liten. Men höga doser av kortison kan leda till överaktivitet och sömnproblem.