Sambandet äggstockar-binjurar-sköldkörtel
Skribent: Michael Lam, leg. läkare
Det endokrina systemet består av åtta olika körtlar som sitter strategiskt placerade i kroppen. Tre av de viktigaste körtlarna för kvinnor är äggstockarna, binjurarna och sköldkörteln.
Binjurarna, sköldkörteln och äggstockarna styrs via varsin axel: HPA-, HPT- och HPO-axeln (H står för hypotalamus, P för hypofysen och A, T och O för respektive slutorgan – binjurar, sköldkörtel och äggstockar). Hypotalamus signalerar till hypofysen som i sin tur talar om för slutorganen att tillverka hormoner som påverkar resten av kroppen. Slutorganen ingår även hormonellt i andra organsystem via olika nätverk och axlar.
Ett sådant hormonsystem kopplar samman äggstockarna, binjurarna och sköldkörteln till den så kallade OAT-axeln. Det som händer i ett organ kommer därför att ha en fysiologisk, klinisk eller subklinisk effekt på den här axelns övriga organ, vilket innebär att de tre organen är hormonellt beroende av varandra för optimal funktion.
Om binjurarna är svaga störs därför ofta även sköldkörtelns funktion, och menstruationscykeln kan bli oregelbunden. På samma sätt kan en underaktiv sköldkörtel försämra funktionen hos binjurarna. Hormonella obalanser i äggstockarna, t.ex. östrogendominans (d.v.s. för högt östrogen i förhållande till progesteron), förvärrar ofta befintlig subklinisk hypotyreos.
Obalanserad OAT-axel
Obalanser i OAT-axeln kan ge mängder av hälsoproblem som är irriterande i sin mildaste form och invalidiserande som värst. De vanligaste besvären vid OAT-obalans ger symtom som visar på samtidig underfunktion i två eller alla tre organen. Östrogendominans och underfunktion i sköldkörtel och binjurar är ett vanligt scenario. Symtomen kan vara sömnbesvär, trötthet eller kronisk trötthet, ledvärk, träningsintolerans, hjärndimma, sockerintolerans, diabetes, torr hud, frusenhet, låg ämnesomsättning, oförmåga till viktnedgång, PMS, endometrios, oregelbunden menscykel, bröstcystor, oro/ångest, depression och övervikt kring midjan.
Kvinnor som har opererat bort äggstockarna kan ändå ha obalans i OAT-axeln på grund av östrogenobalans eftersom det inte bara är äggstockarna som tillverkar östrogen. Det produceras även i binjurarna och i fettvävnad.
OAT-obalans innebär en hormonell obalans som kan vara både klinisk och subklinisk, men som ännu inte erkänns inom den konventionella medicinen. Eftersom den kliniska bilden innefattar flera endokrina systemobalanser finns det inga prover som kan isolera och identifiera det exakta orsaksstället. Det råder alltså ett skriande behov av forskning på det här området.
Vår aktuella förståelse av detta tillstånd kommer därför huvudsakligen från klinisk erfarenhet och olika fallstudier. Därmed måste obalanser i OAT-axeln i nuläget ses som ett kliniskt tillstånd, inte som ett sjukdomstillstånd, som bara ska övervägas när konventionella endokrina, diagnostiska och terapeutiska metoder inte ger önskat resultat och när konventionella utredningar och prover inte är tillräckligt.
Eftersom symtomen är så många, överlappande och olikartade, är det lätt att även en läkare med mer holistiskt synsätt blir överväldigad.
Det finns en motsvarighet till OTA-obalans hos män som leder till minskad könsdrift och lågt testosteron. Låga nivåer av manligt könshormon påverkar också sköldkörtelns och binjurarnas funktioner.
Östrogendominans och OAT-axeln
Östrogendominans kan öka sköldkörtelbindande proteiner i blodomloppet. Därför kan sköldkörtelblodprover uppvisa normala värden samtidigt som det kan råda brist på sköldkörtelhormon i vävnaderna, vilket leder till subklinisk eller klinisk hypotyreos.
När östrogennivån är hög har binjurebarken svårare att svara på signaler från hjärnan om ökad kortisolproduktion. Östrogen försämrar även binjurefunktionen genom att störa utsöndringen av kortisol från binjurebarken. Hög östrogennivå kan leda till en motsvarande ökning av kortisolbindande globulin som cirkulerar i blodomloppet där det binder till fritt kortisol så att detta inaktiveras.
Passera cellmembranen
Alltså kan en kvinna med östrogendominans ha tillräckligt med totalkortisol i blodet medan hennes fria, tillgängliga kortisolnivå är låg. Eftersom enbart fritt, obundet kortisol kan passera genom cellmembranen och aktivera receptorer inuti cellerna, avtrubbas kortisolets effekt på cellnivå.
Och precis som östrogendominans kan bidra till binjureinsufficiens, kan binjureinsufficiens bidra till östrogendominans. Kortisol tillverkas i binjurebarken av progesteron. Om binjurarna är svaga tenderar kortisolet att vinna över progesteronet, vilket kan ge låg progesteronnivå och därmed relativ östrogendominans.
En ogynnsam feedbackslinga skapas som bildar en ond cirkel. För mycket östrogen i förhållande till progesteron påverkar både sköldkörtelns och binjurarnas funktion, och trötta binjurar och sköldkörtel kan förvärra östrogendominansen.
Binjurarna sviktar först
Binjurarnas funktioner brukar vara de första endokrina funktionerna som sviktar när kroppens normala kompensatoriska respons överväldigas av stress. Tyvärr erkänns detta sällan som ett patologiskt tillstånd. Accepterade sociala kompensatoriska åtgärder, t.ex. kaffeintag, maskerar ofta de underliggande problemen när binjurarna lägger in överväxeln för att klara de tidiga tecknen på binjuretrötthet.
Nästa endokrina körtel som påverkas är den insulinproducerande delen av bukspottkörteln. Kroppens blodsockernivåer råkar i obalans och kompenseras tillfälligt genom sug efter läsk och energidrycker, godis och fikabröd.
Efter bukspottkörteln kommer sköldkörteln. Trötthet, tröghet, frusenhet och viktuppgång är vanliga förstasymtom som leder patienten till vårdcentralen där hypotyreos ofta diagnostiseras och behandlas rutinmässigt med syntetiskt sköldkörtelhormon. Trots detta kvarstår symtomen över tid hos mer än 70 procent av patienterna som får sköldkörtelmedicin.
Efter sköldkörteln uppstår oftast onormal funktion i äggstockarna där östrogendominans är en vanlig följd. Symtomen innefattar då PMS, endometrios, bröstknölar och oregelbunden menscykel. Hormonersättning kan fungera kortsiktigt, men om inte binjurarna kollas upp och behandlas vid behov, kommer patientens respons att avta på sikt.
Slutligen påverkas även bisköldkörtlarna, tallkottkörteln, autonoma nervsystemet samt hypotalamus. När det har gått så långt är OAT-axeln i stark obalans.
Binjuretröttheten upptäcks ofta sist, trots att den uppstår först. Dessutom övervägs bara behandling när funktionen är starkt nedsatt, med samtidiga allvarliga störningar i äggstocks- och sköldkörtelfunktion. Och om binjureinsufficiens till slut upptäcks, läggs sällan tillräcklig vikt vid samtidiga obalanser i äggstockar och sköldkörtel.
Nyckeln till att åtgärda OAT-obalansen återfinns hos binjurarna, eftersom det är här som kortisolet tillverkas. Vid binjuretrötthet uppstår obalans i kortisolproduktionen som ofta leder till multipel organresistens som kan innefatta både sköldkörtel och äggstockar.
Faktum är att binjuretrötthet är en vanlig men ofta förbisedd orsak till sekundär klinisk eller subklinisk hypotyreos. Det klassiska scenariot är att patienten klagar hos läkare på stark trötthet, torr hud, viktökning, låg kroppstemperatur och sömnproblem.
Sköldkörtelproverna visar antingen normalt eller högt TSH, normalt eller lågt T3 och fritt T3, normalt eller lågt T4 och fritt T4. Patienten brukar då behandlas med sköldkörtelhormonersättning. En tillfällig förbättring är att vänta, men avtar efter ett tag och symtomen kvarstår.
Ibland skrivs för höga doser sköldkörtelmedicin ut för att normalisera till synes suboptimala blodnivåer. Kroppen sätts på överväxel så att den basala ämnesomsättningen höjs. I det här läget kan en befintlig, tidigare dold binjuresvaghet plötsligt visa sig som förvärras till binjureinsufficiens. Antidepressiva läkemedel skrivs ofta ut som en lösning för att kontrollera de nya symtomen eftersom läkaren nu har slut på alternativ. Inte sällan förvärrar detta OAT-obalansen.
Det är viktigt att förstå att optimal binjurefunktionen spelar en huvudroll i den här obalansen. När binjurarnas aktivitet försvagas, uppstår kortisolinducerad resistens hos så gott som alla övriga hormonreglerade organ inklusive äggstockar, sköldkörtel och bukspottkörtel. Få hormoner – t.ex. insulin, progesteron, östrogen och testosteron – har möjlighet att arbeta på optimal nivå när binjuretrötthet föreligger.
Den normala negativa feedbackslingan via hypotalamus och hypofysen kan trubbas av och bindande transporthormoner i blod kan störas. Varje hormons förmåga att reglera och anpassa sitt målorgan för att uppnå homeostas försämras därför ofta.
Vanliga symtom är instabilt blodtryck och blodsocker, bipolära tillstånd och oro/ångest som kommer och går, okontrollerbara reaktiva adrenalinrusher, ”hjärndimma”, långsammare ämnesomsättning och oregelbundna menstruationer.
Eftersom läkare saknar klinisk utbildning gällande binjuretrötthet, behandlar de bara symtomen på svag sköldkörtel och svaga äggstockar. I ett tidigt skede av binjuretrötthet är kortisolutsöndringen hög eftersom kroppen försöker att neutralisera det konstanta stresspåslaget.
Men när för mycket kortisol produceras uppstår många ogynnsamma effekter. Kortisolet blockerar t.ex. cellernas progesteronreceptorer som blir mindre känsliga.
Progesterontillverkningen i binjurarna avtar i förmån för kortisolproduktionen.
Som vi sett kan detta ge en obalans mellan östrogen och progesteron där östrogen dominerar – åtminstone relativt. Det är ingen slump att hälsobesvär som kan kopplas till förhöjt östrogen – t.ex. PMS, fibrom och andra besvär som är typiska före klimakteriet – ökar när kvinnor närmar sig 35–40-årsåldern.
Många kroniskt sjuka har både låg binjure- och sköldkörtelfunktion. I sådana fall är det viktigt att börja läkeprocessen genom att stötta binjurarna innan man sätter in sköldkörtelhormon. Annars kan den ökade cirkulationen av sköldkörtelhormon belasta de redan svaga binjurarna ännu mer, vilket då kan leda till svår binjureinsufficiens. En behandlingsplan som bara bygger på att stötta en enskild körtel utan att överväga obalans i organsystemen fallerar ofta och kan till och med göra situationen värre.
En behandling som fokuserar på binjurarna först leder däremot ofta till anmärkningsvärda resultat eftersom äggstockarnas och sköldkörtelns hormoner får chans att balansera sig själva när binjurarnas återhämtar sin styrka.
Hypotyreos
Hypotyreos kan vara primär eller sekundär. Primär hypotyreos är lätt att behandla genom tillförsel av sköldkörtelhormon. Men om symtomen på hypotyreos kvarstår trots behandling, måste man gå vidare oavsett labbprovernas värden för att hitta orsaken till den låga sköldkörtelfunktionen.
Sekundär hypotyreos beror på nedsatt funktion i ett annat organsystem. Binjuretrötthet är en av de mest förbisedda och dessutom vanligaste orsakerna till både klinisk och subklinisk sekundär hypotyreos.
Låg binjurefunktion leder ofta till låg sköldkörtelfunktion, som vanligtvis visar sig genom höga nivåer av sköldkörtelbindande globulin (TBG), lågt fritt T4, lågt fritt T3, högt TSH samt låg kroppstemperatur. Få läkare har kunskaper om det här sambandet. Lyckligtvis kan sekundär hypotyreos hävas när det underliggande problemet åtgärdas.
Sköldkörteln och OAT-axeln
Sköldkörtelobalans är kanske den mest förvirrande, mest invecklade och svåraste av de endokrina sjukdomarna. Behandling av sköldkörtelsymtom utan fullständig förståelse för de komplexa bakomliggande orsaker som kan kopplas till äggstockar och binjurar fallerar ofta över tid.
Eftersom sköldkörteln reglerar ämnesomsättningen påverkar den även kroppens produktion av könshormoner, bl.a. SHBG (könshormonsbindande globulin), prolaktin och GnRH (gonadotropinfrisättande hormon) som alla inverkar på menstruationscykeln och kroppens förmåga att bli gravid.
Sköldkörtelhormon stimulerar även äggstockarnas progesteronproduktion.
Onormal sköldkörtelaktivitet kan därför skapa störningar i menstruationscykeln hos både yngre och lite äldre kvinnor. Kvinnor med PCOS och infertilitetsproblem har ofta kroniskt låg progesteronnivå. Problemen blir ofta värre dagarna före menstruation.
Obehandlade sköldkörtelproblem kan bidra till infertilitet, PMS och klimakteriesymtom. Eftersom sköldkörtelhormon har likheter med vissa metaboliter av östrogen och progesteron kan receptorer för sköldkörtelhormon både blockeras och främjas av östrogen och progesteron.
Obalans mellan sköldkörtelhormon T3 och T4 kombinerat med obalans mellan östrogen och progesteron kan efterlikna klimakteriesymtom och leda till många olika symtombilder ifråga om humör, temperaturreglering, kvarhållande av vätska, energinivå och sömnkvalitet. Kvinnor med normala TSH-värden kan faktiskt lida av subklinisk hypotyreos utan att veta om det.
Sköldkörteln har också en nära koppling till binjurarna. När binjurarna är svaga minskar deras förmåga att hantera stress och energireserverna blir lidande. För att öka överlevnadschansen tvingar binjurarna kroppen att nedreglera energiproduktionen på olika sätt. Med andra ord minskar ämnesomsättningen för att spara energi: kroppen behöver vila.
Labbprover av T4 och T3 kan därför vara normala samtidigt som de klassiska symtomen på hypotyreos är uppenbara med konstant låg kroppstemperatur och nedsatt ankelreflex. Alternativt kan blodproverna visa låga nivåer av fritt T4 och fritt T3 medan TSH-värdet är normalt eller förhöjt.
I bägge fallen är sköldkörtelbehandling med syntetiskt T4- och T3-hormon utan att först överväga binjurestöd ett vanligt misstag som kan leda till att OAT-obalansen ökar. Orsakssambandet är enkelt. Behandlingen med sköldkörtelhormon ökar ämnesomsättningen, vilket är detsamma som att försätta alla kroppens system på överväxel vid en tidpunkt då kroppen försöker vila genom nedreglering.
Den här överlevnadsmekanismen går alltså ut på att minska – inte öka – nivåerna av T4 och T3. Medicineringen står i rak motsats till kroppens överlevnadsstrategi och i många fall kan den liknas vid att hälla olja på öppen låga. Binjurar som redan är på gränsen till utmattning klarar inte att kompensera belastningen från den ökade energiproduktionen.
Sköldkörtelmedicinering under sådana förhållanden kan leda till en tillfällig men oftast kortlivad symtomförbättring och energistegring. Tröttheten kommer sedan tillbaka när sköldkörtelmedicinen underminerat den redan befintliga binjuretröttheten och påskyndar ofta binjureutmattningen.
Tröttheten fortsätter att öka långt utöver de inledande symtom som medicineringen var avsedd att åtgärda. Det enda som hjälper är att öka dosen eller byta till kraftfullare sköldkörtelmedicin.
Men vad händer då i kroppen? Även om värdena för T4, T3 och TSH kan förbättras uppvisar patienten ingen symtomförbättring, ofta tvärtom. Läkaren kan vilseledas av de "förbättrade" labbresultaten och tro att man är på rätt väg. Om värdena för FT4, FT3 och rT3 inte vägs in i den kliniska bilden får man ingen kännedom om hur sköldkörtelmedicinen fungerar på cellnivå.
Kroppens rop på hjälp fortsätter att genljuda i form av låg kroppstemperatur, medan läkaren kanske fortsätter att öka dosen av sköldkörtelhormon. Det här tillvägagångssättet kommer inte att fungera långsiktigt och medicineringens oavsiktliga negativa effekter på binjurarna överstiger snart dess fördelar för sköldkörteln.
Medan binjurarna fortfarande fungerar kommer de att fortsätta att nedreglera så mycket de bara kan och trubbar därmed av kroppens respons på sköldkörtelmedicinen. Till sist är patienten så överlastad med sköldkörtelhormon att biverkningar som hjärtklappning och darrningar uppstår medan tröttheten och känslan av tröghet ligger kvar.
Personer med hypotyreos som inte blir bättre av sköldkörtelmedicin bör alltid överväga binjuretrötthet som en möjlig bakomliggande orsak till underfunktionen. En normalisering av binjurefunktionen i sådana fall är nyckelbehandlingen och leder ofta till spontan tillbakagång av symtomen på hypotyreos. Ju snabbare binjuretröttheten åtgärdas, desto snabbare kommer symtomen på hypotyreos att förbättras.
Det är dock viktigt att observera att sköldkörtelprover kommer att visa på fortsatt låg funktion under en tid medan binjurarna återställs på grund av en fördröjande effekt. TSH-värdet kan vara fortsatt högt och ligga utanför det normala intervallet medan fritt T3 och fritt T4 är låga. Den här fördröjningen kan vara i flera månader. Men efterhand som binjurarna återställs förbättras patientens kliniska tillstånd med normal kroppstemperatur, ökad energi, minskat behov av sköldkörtelmedicin och förbättrad viktkontroll.
Samtidigt som det är viktigt att ge binjurarna primärt fokus hos patienter med nedsatt binjure- och sköldkörtelfunktion, är det viktigt att inte abrupt sluta med sköldkörtelmedicinering (eller annan behandling med naturliga körtelextrakt eller örter som har stimulerande effekt) utan läkares vägledning.
Om man tvärt slutar med medicinerna kan mycket olustiga abstinenssymtom uppstå och i sällsynta fall kan binjuretröttheten förvärras. Den bästa kliniska strategin är att ge binjurarna stöd och näring och låta sköldkörtelfunktionen förbättras på egen hand.
Den sämsta strategin vid binjure- och sköldkörteldysfunktion är att bara fortsätta att öka sköldkörtelmedicineringen. Följden kan bli att patienten blir beroende av den starka medicinen samtidigt som man lider av symtom på förgiftad sköldkörtel, t.ex. hjärtklappning. Man är då konstant trött och orolig under dagen men samtidigt för uppskruvad för att somna på kvällen.
I sådana fall fortsätter binjurarna att svikta och nedreglera kroppens funktioner för att spara energi. Detta är ingen ovanlig situation, men ignoreras fortfarande.
En sista punkt som är viktig att observera är att försök att gå ned i vikt ofta misslyckas när det råder OAT-obalans på grund av den underliggande metaboliska rubbningen. Den goda nyheten är att när balansen i OAT-axeln återställs kommer viktminskningen ofta naturligt. Att sätta viktminskning som en högsta prioritet är därför ingen bra strategi i dessa lägen.
Nedsatt sköldkörtel- och binjurefunktion och OAT-obalans
Trots att symtom på samtidig låg binjure- och låg sköldkörtelfunktion inte alls är ovanlig, uppmärksammas inte sambandet i den konventionella medicinen. Personer som diagnostiseras med hypotyreos efter en traumatisk eller starkt stressande händelse, t.ex. en olycka, en infektion, en komplicerad graviditet eller ett känslomässigt trauma som skilsmässa eller nära anhörigs dödsfall, bör vara särskilt uppmärksamma om sköldkörtelmedicinering inte hjälper.
Personer med dålig reglering av kroppstemperaturen tycks vara mer benägna att tillhöra den mixade orsaksbilden med symtom på både binjuretrötthet och hypotyreos. Detta är särskilt vanligt hos personer med OAT-obalans som har konstant låg kroppstemperatur mellan 33 och strax under 37 grader.
De kan också vara känsligare för den omgivande temperaturen och känna sig varmare än normalt när det är varmt och frysa mer än normalt när det är kallt. De lider även av trötthet, torr hud och viktuppgång.
Patienten med blandad orsakstyp är svårast att bota. Man bör börja med att uppmärksamma binjurarna eftersom de utgör nyckeln till den fortsatta läkningen. Om binjurefunktionen normaliseras kan symtomen på hypotyreos i dessa fall ofta minska eller försvinna helt.
Dominans hos en viss axelkomponent
Vid OAT-obalans är det vanligt att en axelkomponent dominerar och därför är mer problematisk. Den komponenten återspeglar oftast det organsystem som är konstitutionellt svagast och alltså mest skadat. Exempelvis kan symtomen på subklinisk hypotyreos vara svårare jämfört med störningar hos binjurar och äggstockar.
Personer som uppvisar klinisk sköldkörteldominans har oftast mycket låg fysisk energinivå utöver de klassiska tecknen på hypotyreos – t.ex. torr hud och oförmåga att gå ned i vikt. Tröttheten är deras främsta besvär. De är för trötta för att bry sig om PMS eller depression även om dessa symtom också finns och kan ge läkaren ledtrådar.
De flesta inom sjukvården tenderar dock att missa dem om de inte har kunskap om nedsatt binjurefunktion, utan tror att hypotyreos är det enda problemet.
Den binjuredominanta typen lider ofta av känslomässiga besvär som oro/ångest och irritabilitet. De är också trötta, men tröttheten är oftast inte lika besvärlig som den känslomässiga berg- och dalbana som dessa personer hamnar i.
Personer vars äggstockar är den dominanta körteln brukar uppleva stora problem med hjärndimma och minnesbesvär utöver PMS och andra symtom på östrogendominans.
Att ta reda på vilken av OAT-axelns körtlar som är dominant är viktigt när man lägger upp ett återhämtningsprogram eftersom rekommendationerna för näringsintag, kost och övrig livsstil skiljer sig åt mellan grupperna. Exempelvis brukar naturlig GABA (eller GABA-höjande näringsämnen, red. anm.) vara effektivt för att öka sömnkvaliteten hos binjuredominanta personer. Men det fungerar inte alls lika bra som 5-HTP för sköldkörteldominanta personer. Varje näringsämne har sin unika väg och måste matchas med rätt orsaksproblem för att uppnå maximal effektivitet.
När det gäller kosten brukar sköldkörteldominanta må bra av främst vegetarisk mat med ökad andel fiber för bättre matsmältning och upptag, medan äggstocksdominanta har mest fördel av en kost med mycket protein i förhållande till kolhydrater.
Binjuredominanta mår ofta bäst av en balanserad kost som lutar lite mer åt protein och fett plus fler mål per dag för att få bukt med hypoglykemi. Personer med en blandad typ behöver en kombination av ovanstående.
Gällande motion är sköldkörteldominanta ofta bäst lämpade för rytmisk, taktfast träning som löpning eller simning. Äggstocksdominanta mår bäst av mildare och mentalt fokuserad träning som yoga. Den binjuredominanta typen är svårare eftersom den kan delas in i två huvudkategorier – personer med hög binjurefunktion och personer med låg binjurefunktion.
Ansträngande träning är ofta fördelaktigt för personer med hög binjurefunktion eftersom den hjälper dem att bränna bort överskottsadrenalin.
Personer med låg binjurefunktion bör tvärtom ofta undvika träning tills kroppens reserver är återställda genom rätt näring och kost. Sedan kan en gradvis upptrappning av isometrisk (statisk) och isotonisk (dynamisk) träning inledas.
Men det kan också hända att den dominerande typen förändras under återhämtningens gång så att en sköldkörteldominant person t.ex. övergår till att vara binjuredominant. Detta kan uppstå när sköldkörtelfunktionen förbättras eller om man har akut binjureutmattning som överväldigar sköldkörteln.
Genom att ta reda på vilken komponent som är dominant under läkeperioden kan rätt behandling prioriteras med rätt naturligt stöd vid rätt tidpunkt. Självhjälp eller den standardiserade "shotgun"-metoden utan noggrant övervägande av körteldominans och uppföljning av förloppet leder ofta till fördröjd eller utebliven läkning.
Översättning: Helene Sandström
Den här förkortade versionen har översatts med tillstånd av Dr. Michael Lam ("författaren") för Näringsmedicinsk Tidskrift.
Författaren har inget ansvar för översättningens riktighet, utan ansvaret ligger helt på översättaren. Originalartikeln finns att läsa på engelska i oförkortad form på www.DrLam.com
This abridged version is translated in full with permission of Dr. Michael Lam (the “Author”) by the Swedish Journal of Nutritional and Functional Medicine. Sole responsibility for the accuracy of the translation rests with the translator and the Author assumes no responsibility for the accuracy of translation. The original complete unabridged article in English can be viewed at www.DrLam.com
Michael Lam, leg. läkare och medlem i American Board of Anti-Aging Medicine, är specialist inom preventivmedicin.
Han är författare till ett stort antal artiklar samt följande böcker: Five Proven Secrets to Longevity, How to Stay Young and Live Longer, Estrogen Dominance – Hormonal Imbalance of the 21st Century och Beating Cancer with Natural Medicine.
Hormonet prolaktin är nödvändigt för att bröstmjölk ska bildas, men det påverkar också fettvävnaden och ämnesomsättningen. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin. Om nivåerna av prolaktin är förhöjda hos en kvinna som inte är gravid eller ammar blir fettförbränningen nedsatt.
