MALIN INSPERERADE MEJ - JAG HAR EN ANNAN BLOGG DÄR JAG SKRIVER OM MEJ SJÄLV

Men jag tar det här nu för att så många undrar över just binjurar och korisol.

Jag har sedan 2011 en hashimoto, dvs antikroppar i kroppen som angriper sköldkörteln. Jag hade en duktig husläkare. Men trots prov med Levaxin och Erotyrox samt Lio så åkte mina sköldkörtelvärden berg och dalbana på ett sätt som inte kan förklaras med vetenskap och beprövad erfarenhet. Min läkare remitterade mej till endokrinologen i Uppsala. Dom skakade också på huvudet åt mina prover som fortsatte åka berg och dalbana.

Jag började läsa in mej på sköldkörteln och olika forum på facebook och jag trillade över den gamla sortens medicin. Frystorkad svinköldkörtel. Jag frågade min husläkare som varit med i många år nu. Han berättade att många klagar nu på Levaxin och att förr var det minimalt med klagomål. Så jag bestämde mej för att köpa det via nätet och prova. Döm om min och läkarnas förvåning när mina prover började se normala ut. Det finns något i NDT som min kropp behöver.

2016 så blev jag så trött, jag hade så ont att jag inte tog mej ur sängen och kände att något var väldigt fel. Jag hade en bra endokrinolog som tog alla tester man kan tänka sig ta, bla urindygnsinsamling. Det visade på för lågt kortisol i september. Men tyvärr så fick jag inte veta det. När jag kom tillbaka i oktober, då jag ramlade ner i sängen och inte kunde röra mej pga värk och ingen energi. Man tog då ett morgonkortisol på mej. Även denna gång så berättade man inte vad jag hade för resultat. Jag hade ett värde på 29 så det var inte konstigt att jag inte tog mej ur sängen. Och värdet fick jag reda på i efterhand av min husläkare. Det finns en nationell databas över alla prover som är tagna i Sverige, där såg hon det. Samtidigt kom ett brev om att nu avslutade endokrinologen mej. Min husläkare blev arg och faxade tillbaka ett allvarligt svar.

Dagen efter hade jag en tid för synachtentest. Mitt högsta värde var 240 så det var klart att mina binjurar inte fungerade och jag sattes in på hydrokortison.

Jag fick akuta kortisolsvikter så jag hade klippkort hos ambulansen här i stan. Jag har tydligen en känslig kropp.

Endokrinologen i Uppsala ville att jag skulle lägga bort NDT. Jag sa att jag gör det 2 månader så får vi se vad som händer. Proverna började dansa runt igen och jag fick ideliga akuta kortisolsvikter pga detta. Till slut skrev medicin på akuten till endokrinologen och sa att jag måste få NDT på licens. Men icke. Inte en chans.

I slutet av juni fick jag en allvarlig akut kortisolsvikt. Jag hade ett oerhört högt CRP så jag las in på AVA och man skickade mej vidare till Akademiska när mitt höger ben förlamades. Kroppen är smart och jobbar för överlevnad. Den stänger av mindre viktiga funktioner. Har man 2 ben, så tycker den att man kan klara sig med 1. Det här känner jag igen sedan min tid i Flygvapnet och piloternas utbildning av vad som man kan förvänta sig om man störtar på fiendes mark. Man kan förvänta sig att ett ben eller en arm stängs av. Alla var eniga att det var mitt låga kortisol som sjunkit till 26 som var boven i dramat. Jag fick sitta i rullstol i 2.5 månader innan jag fick hjälp via Homeopathuset.

I september 2017 togs nästa synachtentest som låg på 450, då ville man trappa ut mej från kortisonet och tyckte att det kunde endokrinologen göra på hemmaplan. Jag trappade ut som man så och mådde så dåligt. Då togs nytt synachtentest som sjunkit till 380. Men jag fick en ny uttrappningsplan.

Jag hade otur att ramla och bryta axel och 2 fingrar. Jag blev förvånad. Mina år med hästar... alla skador och jag har aldrig brutit mej. Jag är säker på att kortisonet är boven i dramat. När det hände hade jag varit kortisonfri 2 veckor. När jag låg på akuten så bad jag dom ta ett kortisolprov. Det var kl 06.00. Jag hade ett kortisol på 15. Och ingen berättade det för mej? Husläkaren är noga så hon kollade proverna som tagits. Så hon ringde mej och sa att jag måste ta kortison och kontakta endokrinologen. Dom sa att frakturerna är så stor stress på kroppen att jag måste ta full dos samt att jag hade 30 mg att ta om jag började känna mej låg.

I september i år togs nytt synachtentest, det har sjunkit till 313 och kallas partiell binjurebarksvikt. Jag har gett mej tusan på att jag ska bli kortisonfri. Det hände lite otäcka saker i början av december så jag halkade nog ner rejält i kortisol så jag blev sängliggande hela december och till mitten av januari. Nu har jag en dos på 12.5 som jag tänker stå på tills jag känner att det är lite för mycket. Då trappar jag ner till 10.

Jag har neurologiska besvär som påverkar allt. Jag får oerhörda smärtor och kramper i ansiktet och för första gången på 30 år fick jag söka akut för spasmerna i ansiktet. Och de är så grava och stora att jag hade en kö av läkare och sköterskor som ville titta på mitt ansikte innan de gav mej en stor dos av Stedsolid för att häva kramperna.

Jag förstog att nedtrappningen påverkade mej neurologiskt. Jag hade tur att få träffa Marie Guldstrand på endokrinologen. Hennes syster lider av samma heliske neurologiskt som mej. Så hon förvarnade mej att det skulle förvärras.

Det gjorde det rejält. När jag pratade med neurologen så kunde de inte se sammanhanget. Men jag hade under många år en av Sveriges bästa neurologer som ansvarig läkare. Han är pensionerad idag. Men jag letade upp honom. Och vi sågs var 10:e vecka i 15 år så han kom ihåg mej och hans bedömning var att det var uttrappningen av kortisonet som ledde till de förvärrade neurologiska besvären.

Så idag slåss jag mot kramper och värk i ansiktet, mycket värre än det någonsin varit. Jag känner att minsta stress påverkar hela mej när jag står på den här dosen. Men jag försöker härda ut även om det innebär någon dag i sängen för jag orkar inte ta mej ur den.

Så min resa har varit lång, svår, besvärlig och en evig kamp. Men jag ska bli kortisonfri en dag. Det är jag övertygad om. Och jag är personlig tränare i mental träning så jag vet hur tanken påverkar kroppen och det försöker jag utnyttja.

Det är min historia lite kort.