Patientens ställning i vården

Vi är många som upplever att vi inte blir lyssnade på, att man rutinmässigt genomför besökt som egentligen inte ger så mycket. Olika parter samarbetar inte och var och en håller sig till sitt lilla område, så var och en sköter sitt. Men hur tänker man? Jag består inte av delar. Jag som människa är en helhet och jag vill att det ska vägas in i de olika vårddelar jag besöker. 

Jag läser i forum hur folk är förtvivlade över att olika vårdgivare som finns på samma plats inte tar sig tid och samråder för att det ska bli bäst för patienten. Ivo har tittat på detta och ser alla dom problemen, men paradoxalt så finns det förslag att IVO inte ska befatta sig med patienters problem i vården. Mer om detta i ett annat inlägg.

Jag hittade detta i Läkartidningen, och jag undrar om de olika specialisterna läser artikeln och i bästa fall tänker till. Men det kan man bara hoppas på... Min fråga när jag läser detta är "vem och vad är vården till för idag?" Jag som binjurepatient vet med mej att under min värsta period så var jag inte kapabel att ta ansvar för min egen vård. Och här sitter jag idag med 2 olika diagnoser på samma organ. Det har missats totalt. Jag själv upptäckte det av en tillfällighet och nu får jag ta hjälp utifrån för att fastställa eller förkasta. Hur blir det för dom som inte har en läkare utanför vårdapparaten som inte kan få det stödet? Det är faktiskt skrämmande att fundera över eftersom jag vet att det är många som sitter i den sitsen och jag hör lika mycket att dom inte blir lyssnade på.

Jag funderar om man ska vara på och ifrågasätta via patientnämnden? Det brukar föga hjälpa och jag vet att många bara inte har den orken. 

Så det är inte bara jag och andra patienter som undrar, vem är vården till för?

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har sammanfattat sina iakttagelser från sin tillsyn och tillståndsprövning under det gångna året i en rapport som lämnats till regeringen. Rapporten är ett resultat av en inventering och analys av en mängd olika tillsyns- och tillståndsärenden som myndigheten fattat beslut om under året. Det kan exempelvis vara enskildas klagomål, egeninitierade granskningar, lämplighetsprövningar och lex Maria-ärenden.

IVO lyfter särskilt fram några iakttagelser:

• Kompetensförsörjning. Man lyckas inte behålla och rekrytera personal med rätt kompetens inom vård och omsorg.
• Det finns brister i samverkan med den enskilde i fokus. Det leder till att patienten måste ta ett alltför stort ansvar för att samordna sina vård- och omsorgsinsatser. Det kan skapa långa väntetider, leda till felaktig medicinering och oro.
• Patientens ställning är svag. Vården utformas inte i tillräcklig utsträckning med den enskildes behov och önskemål i fokus. Vården behöver individanpassas, både vad gäller bemötande och behandling.

IVO beskriver problemen med kompetensförsörjning och samverkan som särskilt oroande eftersom det utsätter den enskilde för risker.

Majoriteten av förra årets iakttagelser inom hälso- och sjukvården handlar om brister i bemanning och kompetens. Problemet beskrivs som mycket utbrett och allvarligt. »Vi ser att det kan leda till felbehandlingar, brist på vårdplatser, uteblivna uppföljningar, felplaceringar, långa väntetider, en ansträngd arbetssituation för vård- och omsorgspersonalen och så vidare«, skriver IVO i rapporten.

Orsakerna till svårigheterna att behålla och rekrytera personal beskrivs som mångbottnade. En förklaring kan vara en obalans på arbetsmarknaden – efterfrågan är större än tillgången för flera yrkeskategorier i vården. Andra förklaringar som nämns är att personalresurserna inte används effektivt och att det råder en ansträngd och stressig arbetssituation i vården.

Problemen med kompetensförsörjning ligger till grund för flera nationella insatser som myndigheten planerar 2018–2020. IVO kommer även att prioritera samordning kring barn och unga med psykisk ohälsa och personer med samsjuklighet.

Men IVO lyfter även fram några ljuspunkter. Bland annat i form av olika satsningar som görs för att kunna rekrytera och behålla kompetent personal, framför allt inom primärvården. Och när det gäller beslutade lex Maria-ärenden bedömer IVO att lärandet i verksamheterna har blivit bättre. Uppföljningen och kunskapsspridningen fungerar däremot sämre, enligt myndigheten.

Under 2017 utredde IVO 490 klagomålsärenden gällande akutmottagningar och 90 klagomål som rörde prehospital vård. Som Läkartidningen tidigare har berättat ökade antalet klagomål jämfört med 2016. Klagomålen handlar främst om brister i vård, behandling och diagnostisering och de flesta rör kirurgi och primärvård. Norrbotten och Västergötland hade flest klagomål per 100 000 invånare, i Kalmar och Halland klagade patienterna minst på vården.

IVO fattade under förra året beslut i 146 lex Maria-anmälningar gällande akutmottagningar och 53 gällande prehospital vård. IVO gjorde även flera tillsynsinsatser på eget initiativ under 2017, bland annat en större egeninitierad tillsynsinsats vid landets akutmottagningar.

IVO:s upplysningstjänst, dit patienter, brukare och anhöriga kan ringa, har noterat fler samtal som handlar om klagomål på hyrläkare på vårdcentraler som brister i sin yrkesutövning, bristande tillgänglighet inom psykiatrin och frågor om journalförstöring. Även bristande språkkunskaper hos läkare inom primärvården tas upp allt oftare.

Rapporten var »Vad har IVO sett 2017?« hittar du i sin helhet här.

http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2018/03/Det-sag-Ivo-forra-aret/