RELATIONEN MELLAN SKÖLDKÖRTEL OCH BINJURAR

 

En direkt roll för sköldkörtelhormon vid utveckling av binjurebarken

En relation mellan sköldkörteln och binjursvikt har erkänts under en tid. Dvs att de härrör till varandra och påverkar varandra.

Vissa mänskliga autoimmuna tillstånd kan till exempel förstöra både sköldkörteln och binjurebarken vilket resulterar i kombinerade hormonbrister. Man kan få både Addison och Hashimoto, men bägge 2 är inte vanliga tillsammans. Men kroppen bildar autoimmunitet mot körtlarna och angriper dom som om det vore ett främmande objekt i kroppen.

Utöver autoimmun förstörelse är emellertid ett samband mellan sköldkörteln och binjurebarkfunktionen mindre tydlig. Glukokortikoidöverskott (överskott av kortrisol) har visat sig undertrycka den centrala sköldkörtelaxeln, medan sköldkörtelhormon har föreslagits för att reglera binjurefunktion genom förändringar i leverns glukokortikoidmetabolism. Så bägge systemen påverkar varandra mer än vi tror. Det är därför läkare är så måna om att vi inte övermedicineras i sköldkörteln för det stör binjurensfunktion. Och här ser man hur viktig levern är för binjurarna och kortisolet.

Sammantaget är dessa studier begränsade i omfattning, och alla verkliga reglerande förhållanden mellan dessa körtlar är fortfarande svaga (Samuels och McDaniel [ 1 ], Johnson et al [ 2 ]). Det är därför studien av Huang et al ( 3) är både aktuell och ny. Dessa utredare visar för första gången att sköldkörtelhormon, som verkar genom en av dess receptorisoformer (THRB1), har en direkt roll i binjurebarkens utveckling och funktion.

Binjurebarken hos däggdjur utvecklas från mellanliggande mesoderm, medan binjurens medulla härrör från neuroektoderm (nervceller). Binjurebarken bildar först en omogen zon som senare ersätts av mogna kortikala celltyper. Den omogna eller fostrets zon hos människor producerar dehydroepiandrosteronsulfat, som används av moderkakan för att producera östrogener. Den definitiva eller vuxna zonen hos människor och andra däggdjur producerar däremot mineralokortikoider och glukokortikoider.

Hos omogna möss har en inre kortikal zon beskrivits som uttrycker det steroidmetaboliserande enzymet, 20-a-hydroxi-steroiddehydrogenas (20αHSD). Detta kallas x-zonen och minskar hos hanar men kvarstår hos kvinnliga vuxna möss. Huruvida det finns en utvecklingsekvivalent för denna zon hos högre däggdjur är för närvarande oklart. Intressant är att gonadafaktorer, gonadotrofiner och sköldkörtelhormon är kända för att modifiera utseendet på denna zon (Huang et al). Huang et al visar, med användning av ett β-galaktosidas-märkt Thrb1- lokus, att THRB1 kolokaliseras med 20αHSD till x-zonen hos möss. Dessutom visar de att T 3 behandling orsakar hypertrofi av denna zon i vildtyp men inte Thrb - / -möss. Som författarna påpekar har sköldkörtelekstrakt också rapporterats inducera hypertrofi av binjurebarken hos andra arter, såsom kanin och katt, som saknar en definierbar x-zon, vilket antyder att detta resultat kan vara generaliserbart för andra däggdjur inklusive människor. Vad är då hypertrofi? Hypertrofi induceras primärt i terminalt differentierade celltyper som ett svar på ökad arbetsbelastning, och det kan vara normalt eller ett tecken på sjukdom. Så om man tolkar detta så kan man utläsa att tex för mycket T3 kan ge en ökad belastning på sköldköreln. Vilket i förlängning ger en störning i systemens kommunikation och vi börjar må dåligt pga obalansen.

Beväpnad med denna kunskap kan man nu undra om sköldkörtelhormonbrist i sig kan orsaka subtil eller uppenbar binjurebarkhormonbrist genom att agera direkt på körteln. Utmaningen här är att förstå mera fullständigt fostrets zon, som inkluderar x-zonen, i binjurebarkfunktionen hos vuxna. Det verkar som om den definitiva vuxna cortexen utvecklas från ytkapselceller som migrerar in i körteln, men författarna föreslår att x-zonen kan representera en annan källa av celler som är involverade i stressresponsen. Tyvärr testades denna hypotes inte längre i deras studie. Man kan till exempel förutsäga att hypotyreoidism begränsar det akuta stresssvaret mot ACTH eller att överskott av sköldkörtelhormon ökar steroidhormonnivåerna genom att expandera kvarvarande x-zonceller hos det vuxna djuret. Aha, det är därför läkarna är så mån om att vi ska ha ett reglerat TSH. Alternativt författarna föreslår att sköldkörtelhormon kan reglera nivåerna av progesteron och 11-deoxikortikosteron via 20αHSD, vilket är känt att katabolisera båda hormonerna, och detta kan förändra binjurefunktionen på något okänt sätt. Slutligen, med tanke på att sköldkörtelhormon reglerar adrenokortisk cellutveckling, kan det också förändra cellytantigener och vara involverat på något sätt i att inducera binjurebarken autoimmunitet. Mer arbete måste göras för att svara på dessa frågor. Författarna ställer som de ska en forsknings fråga, kan regleringen av sköldkörtelhormon påverka autoimmunitet mot binjuren? Dvs Addsion. Jag gissar att dom har anledning att ställa frågan då många med Addison även har sköldkörtelproblem, precis som dom med sekundär binjurebarksvikt.

En tydlig roll för sköldkörtelhormonreceptorer i utvecklingen av cerebellum, näthinnan och snäckan har visats med Thrb - / - möss (Ortiga-Carvalho et al [ 4 ]), och många av dessa studier har utförts av Forrest-gruppen . Denna studie utvidgar vår kunskap om sköldkörtelhormon till att utveckla binjurebarken och ger en potentiell mekanism för att förklara okänd adrenokortisk hormonbrist i modeller av medfödd hypotyreoidism och överskott av binjurebarkhormon i tillstånd av överskott av sköldkörtelhormon. Här skriver man rakt ut att det här påvisar att överskott av sköldkörtelhormon ger ett överskott att bla kortisol i binjurebarken. Och detta uppkommer enbart onaturligt om vi medicinerar med för mycket sköldkörtelhormon.

Varför denna forskningstext? Det är så många som inte förstår att binjurarna blir trötta om man tar för mycket sköldkörtelhormon, mår man inte bra på sin dos eller medicin, då bör man försöka hitta något kroppen svarar bättre på så man kan få systemen att arbeta i harmoni.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4430608/