LÄKARENS PRESTIGE - KORTISOLSVIKT KAN LEDA TILL DÖD

Läkares prestigelystnad kan få dödlig utgång

Boken ”Diagnos kortisolsvikt” borde ingå i den fortbildning som i dag försummas på alla sjukhus. Patienter med kortisolsvikt möts ofta av misstro i vården och läkares maktlystnad och prestigefixering kan i dessa fall få dödlig utgång.

En handfull patienter dör varje år i en åkomma som jag inte hört talas om innan Linda Skugge upplyste mig om att den finns. Hon är en av dem som plågats av fruktansvärd trötthet och magplågor och förgäves sökt vård i många år.

Till slut fick hon ta det enkla blodprov hon bett om. Hon led, precis som hon själv läst sig till, av kortisolsvikt.

Det är ett livsfarligt tillstånd med diffusa symtom som ofta drabbar unga duktiga kvinnor. De kan bli extremt smala och få extra brun hy, ett utseendeideal som många eftersträvar. De ser för fräscha ut för att vara sjuka.

Addisons sjukdom är den medicinska beteckningen. Den är ovanlig, men den finns och den kan leda till döden.

Behandlingen är enkel, men någon måste ta patienten på allvar och sätta in kortison, i akuta lägen med dropp. I boken ”Diagnos kortisolsvikt” (red Eva Ralfner och Linda Skugge) skildrar 15 patienter sin kamp för att överleva. Om regeln annars är att hjälp sätts in så snabbt det går, tycks för dessa patienter gälla att de bemöts med misstro.

De som berättar i boken har levt många år med en känsla av att balansera nära döden. Det är livsviktigt att äta kortisontabletter varje dag, och att kortisonet blir kvar i kroppen. Vid kräkningar måste den sjuka få kortison med dropp.

Läkare kan vara upprörande självgoda. En av de femton, författaren Maria Hamberg, fick kortisolsvikt efter en dramatisk operation av en hypofystumör. Den svaghet hon sedan drabbades av avfärdades som simulerad.

Endokrinologer heter de läkare som är specialister. Även de misstror den här patientgruppen. När två år gått efter operationen hade Maria Hamberg legat inne tretton gånger med frossa, kräkningar och diarré och varje gång fått ”väldiga doser Solu-Cortef”.

Ändå trodde ingen på henne när hon hävdade att hon hade kortisolsvikt, tills hon plötsligt mötte en läkare som förstod och stödde hennes egna förslag kring medicineringen. Då mådde hon bra ett halvår, tills hon hon måste opereras för cancer i livmodern.

Hon försökte informera de läkare som skulle utföra operationen. Det gick bra, fram till narkosläkaren som hon mötte dagen före operationen. Han la armarna i kors, lutade sig tillbaka och sa: ”Jag kan inte finnas mig i detta: att det kommer en patient och talar om för mig hur jag ska sköta mitt arbete!” Extra kortisol behövdes inte alls, ansåg han.

Operationen blev två timmar försenad. Patienten tror att de tre gynekologer som skulle operera försökte övertyga narkosläkaren om att han måste följa de nationella riktlinjerna. Han fick ge sig. Operationen gick bra. Efteråt började han krångla igen.

Patienten sändes hem för tidigt och var tillbaks på sjukhuset efter en vecka. Skildringen av dagarna på sjukhuset är så skrämmande att även läsaren känner ett stråk av den posttraumatiska stressen.

”Diagnos kortisolsvikt” borde ingå i den fortbildning som i dag försummas på alla sjukhus. Patienter med kortisolsvikt kan dyka upp var som helst i vården. Det smittar inte, men läkares maktlystnad och prestigefixering kan i dessa fall få dödlig utgång. 

KÄLLA

Om regeln annars är att hjälp sätts in så snabbt det går, tycks för dessa patienter gälla att de bemöts med misstro.