Vintermörkret tycks svartare än någonsin. Inbillning förstås, säger jag. Så får jag en oväntad bekräftelse. Vi har tydligen haft rekordlågt antal soltimmar, rekordhög mängd dimma och blöta och därmed rekordlåg ljusmängd. Inbillningen hade alltså rätt är ett retsamt ord som brukar definieras som ingenting. I ordboken hittar jag följande synonymer: dröm, chimär, felaktig föreställning, hallucination, påhitt, illusion, hjärnspöke, synvilla, tankefoster. Det innebär att något som finns för mig egentligen inte alls finns. Men vem bestämmer det?
Historiskt sett betyder inbillning något annat: fantasi men också föreställningsförmåga, tankekraft, tankens makt över kroppen. ?En stark inbillning skapar händelser?, säger 1500-talsförfattaren Montaigne i en av sina essäer. Alltså: det man tror på händer. Inte minst gäller det kroppen. ?Vi svettas, darrar, bleknar och rodnar när vi skakas av våra inbillningar. Man kan dö av inbillning. När bindeln löstes på en man som skulle avrättas ? för att läsa upp beskedet att han just benådats ? fann man att han redan låg död på schavotten?.
Allt detta kommer mig att tänka på det mystiska placebofenomenet. Ordet placebo ingick under medeltiden i den vesper som hölls för de döda i den romersk-katolska liturgin, i psalmen Placebo Domino in region vivorum. Det betyder ?jag skall behaga? och kom att stå för en handling med syfte att lindra den sjukes lidande på samma sätt som psalmen skulle underlätta hans himlafärd. Men ordet kom också att betyda tomt smicker, att göra något på låtsas.
Redan från början hade det alltså en lätt negativ klang. Efterhand kom det att betyda en medicin som läkaren gav patienten mer för att behaga än för att bota, en låtsasmedicin, alternativt ?behandling som ges den krävande patienten?. På 1900-talet blev innebörden mer teknisk: inaktiv substans maskerad som läkemedel i samband med vetenskaplig läkemedelsprövning.
Men placeboeffekten är knappast inbillning. Ett recept, en tablett eller en spruta kan få läkande kraft som symbol för läkarens kompetens, auktoritet och goda vilja. Antropologen Lisbeth Sachs har berättat om turkiska kvinnors möte med den svenska sjukvården. Efter ett läkarbesök hände det att de tog receptet ? orden för botemedlet ? och la det i vatten precis som de gjorde i hemlandet med skrivna amuletter. När texten lösts upp drack de av vattnet. Behandlingsresultatet blev gott.
I princip kan varje behandling fungera som ett placebo. Experiment visar att en kapsel har större effekt än ett piller, en spruta större än en kapsel, och en spruta som gör ont större än en som inte gör ont. Mediciners form, färg och utseende är viktiga. Särskilt färgen är kulturellt laddad. I västvärlden uppfattas vita tabletter som mest effektiva, på andra håll starka färger.  
Läkemedlets namn betyder mycket. Förra sekelskiftets medel mot dåtidens stora sjuka ? trötthet ? hade alla namn som spelade på energi, styrka och hälsa (energon, sanatogen). Placebotabletter märkta ?smärtstillande? eller med ett bekant namn (Magnecyl) kan ge samma smärtlindring som äkta. Läkaren är i sin kroppsliga gestalt och rituella utrustning (den vita rocken, receptblocket, stetoskopet) ett placebo, liksom det terapeutiska rummet (sjukhuset, mottagningen). Då läkare skriver ut dyra läkemedel trots tillgång till billigare alternativ tycks de själva tillskriva egenskaperna dyrbarhet och exklusivitet placeboeffekt. 
Inbillningen skapar alltså verklighet (precis som Montaigne sa), och i en rad dimensioner: fysiologiska, psykologiska, kulturella. Den är varken särskilt mystisk eller provocerande. Inbillar jag mig