Storstadens människor stressar och överkonsumerar på ett sätt som leder till ett slags själslig andnöd, menar psykologen Jonas Mosskin.
Med hjälp av konsumtion, terapi, mindfulness och önsketänkande blundar storstadsmänniskan för de känslor som säger oss att något är fel. Jonas Mosskin slår ett slag för inre hållbarhet.
Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra. Det är en spenderande symbios som är långt ifrån den mentalitet som vi lantisar upprätthåller. Där hälsar vi på grannarna och hänger i farstun i timtal innan kaffet sätts på. Sättet att umgås på kostar litet och medför få förpliktelser. Det enda vi ger bort till varandra är tid, vilket vi lantisar har så vi kan gödsla med. Jag har haft oändligt mycket tid i min uppväxt på landet men sedan jag blev storstadsmänniska är tid det enda jag upplever att jag inte har.
I debatten om hållbarhet framförs att det är i storstaden som det hållbara samhället skall byggas. Urbaniseringen har gjort att 85 procent av svenskarna nu bor i städer. Granskar man statistik från Jordbruksverket ser man att människor på landet släpper ut mer koldioxid på grund av att högre uppvärmningskostnader och beroendet av bil. Å andra sidan konsumerar landsbygden mindre än i storstaden vilket gör att koldioxidutsläppen är ungefär likvärdiga.
Det finns dock några som utmärker sig mest. Det är storstadskommunerna. Det tydligaste sambandet mellan höga koldioxidutsläpp hos privatpersoner är höga inkomster. Höginkomsttagare köper mer, släpper ut mer koldioxid och genererar ett större avfall efter sig. De är helt enkelt mindre hållbara och de ohållbara storkonsumenterna flockas i storstäderna. I en undersökning från Avfall Sverige 2014 framkom att de inte är säkert att personer som anser sig vara miljömedvetna (läs högutbildade i storstaden) förbrukar lite resurser. Var fjärde av dessa gjorde av med mer avfall än genomsnittssvensken trots sin ”miljömedvetenhet”.
Storstadsmänniskans konsumtion är intimt sammanflätad med ett socialt mönster att umgås med varandra.
Alltsedan FN:s Brundtlandkommission från 1987 har hållbarhet definierats utifrån tre ben; ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Det är bara att titta sig omkring och inse att vi befinner oss längre från detta än någonsin. Om alla jordens invånare konsumerade som svenskar skulle vi behöva 3,7 jordklot.
På det sociala området är ökade klyftor i Sverige och internationellt, mellan och inom länder, ett stort hinder för att skapa en hållbar social utveckling. Det tycks i dag vara en utopisk tanke att motverka ojämlikhetens problematiska konsekvenser med hjälp av politik och utveckling av samhället. De sociala aspekterna av EU:s arbete är nedprioriterat. Den stegrande flyktingkrisen i världen har gjort det tydligt att vårt europeiska samhälle varken har de institutioner eller det samhällskontrakt som behövs för att klara av att hantera krig och mänskliga tragedier i vårt närområde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Om någon känner sig felaktigt behandlad i denna blogg. Lämna meddelande på sidan så kommer felaktigheter att behandlas. Ni andra, lämna gärna förslag på ämnen ni vill veta mer om.